Gurkans bästa tid är nu, är nu, är nu

När jag läser Gunnar Ekelöfs Eufori tänker jag mig alltid att han har leverpastej och tunt skuren färsk gurka på sin smörgås. Det finns inget i dikten som pekar på det, men för mig blir den täta stämningen i dikten något som får mig att tänka så.
Lena tänker sig Västerbotten med tunna gurkskivor på knäckebröd.
Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas. ...
När jag igår skar gurka i småsmå bitar tänkte jag också på Lennart Hellsings mazurka.
Jag gjorde en liten sidorätt till Pasta Carbonara, en mycket god rätt men vilken behöver friskas upp; kolutbärarhustruns pasta med tanke på att du ska mala rikligt med svartpeppar över. Det är en rätt som borde få ett eget kapitel, så enkel, lagomkokt pasta blandas med lagomstekt fläsk, rimmat, rökt eller lufttorkat, efter smak och lynne ,och så en rå äggula på toppen av pastan på tallriken, pepparkvarnen.
Nåväl, gurkan; jag hade en av de små fasta gurkorna som ofta finns i s k invandrarbutiker. (Det går, men inte riktigt lika bra, med vanlig slanggurka om man skrapar bort kärnranden och låter gurkorna ligga med snittytan neråt en stund. Jag skar gurkan, skalet kvar för den lilla beskan, små bitar som sagt, lade i en skål, skar en vitlöksklyfta i pyttesmå bitar, tålamod, noggrannhet, ner i skålen, lite chile, några droppar vitvinsvinäger, en klunk god olivolja.
Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen ... Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.
Dikten fortsätter. Den finns i någon diger lyrikantologi, minst lika viktig som en bra baskokbok.

In Dublin´s fair city

where the girls are so pretty (rim baseras på ljud, inte stavning)

I first laid my eyes sweet Molly Malone.

She wheeled her wheel-barrow

through streets broad and narrow.

Crying cockles and mussels,

alive, alive, o

En av anledningarna att då och då gå på restaurang kan vara att få nya idéer till hemmaköket. Igår på La Cucina i Krstd blev det det så. Lena beställde svart pasta (alltså sepiafärgad) med skaldjur, mest musslor, men tyvärr för mig som är skaldjursallergiker en del andra godsaker. Dock kunde jag känna doften och Lena var salig. Här hemma får det bli musslor tillagade på övligt sätt och sedan nerblandade, gärna i sepiatagliatelle, men annan pasta går säkert också bra. Jag fick en påminnelse om en liten rätt vi brukade äta förr: pasta nedvänd i smält smör med lagerblad och sjuden med saft av citron.

Åska och leverpastej

Sätaröd hade ett magnifikt åskväder runt sig, uppe på åsen, nere i dalen, i natt. Det fick mig att minnas min barndom. Då bodde vi vid slutledning för såväl tele- som elledning, så det small ibland, inte så farligt, mest glödkulor, men det var inte kul att vara i huset. Dock hade vi en vedbod, utan el. När morsan hörde, på avstånd, att åska kom tände hon vedspisen, gjorde i ordning kaffe till farsan och sig och bredde leverpastejmackor på Stora hotellets halvfina bröd och så gurkskivor på. Det var festnätter. Leverpastej gör man ganska lätt själv. Jag vill helst ha fågellever, mildare. (Om man kommer till Raskarum kan man ibland få tag på anklever, jag brukade cykla dit från Kivik, naturfagert.) Man mal/mixar levern, smälter lite lök i smör och så rör man det med ägg och vispgrädde, gräddar i vattenbad, men inte för länge för då blir det torrt. (Man kan googla fram mer exakta recept om man är experimenträdd.) Nuförtiden finns det bättre bröd än VR och det passar bättre till pastejen, men ibland kan jag just när det gäller leverpastej längta efter sirapslimpa. Det var det lite ampra i pastejen, Kalmar läns slakteriers grädd-, sötman i brödet och friskheten i gurkan, som farsan odlade mot en solig vägg som skapade en härlig balans.

nu är den ljuva svampetid

snart, för här har det tidigare i sommar regnat för lite, men det är värme i jorden och nu har det regnat så om ett par dar kan jag gå ut och leta, helst vill jag ha den härligt fasta blodsoppen. Kantareller hittar jag alltid och ett kantarellsmör är inte dumt: enkelt, man smälter, men inte mer, smör i en kastrull, saltar och pepprar något, och sedan får fint skuren kantarell sjuda i smöret fem-tio minuter, spara i kylen, klarar sig minst en vecka, bre på knäckebröd.
För inte så många decennier/sekler sedan ansågs svamp inte vara människovärdig föda, den var för kor. Detta gestaltas fint i en av Kulla-Gullaböckerna, ja, de är ju några stycken och jag minns inte exakt vilken. Men när det gäller svamp kommer jag oftast att tänka på Italo Calvinos Den tudelade visconten; jag vill inte avslöja för mycket, läs den! vansinnigt rolig, men, i alla fall den ena delen av den tudelade delar, eftersom han själv är tudelad allt som han har möjlighet att dela och bland annat svampar.
Idag blir det svamprisotto. Lena hittade fina skogschampinjoner på det säkraste svampstället, Domus. Jag fräser dem lätt i smör eller olivolja, skär ner lite lök, vitlök och så ska risottoriset suga fett en stund innan du häller på kycklingbuljong, rör, rör, timjan stör inte och så när riset är färdigt, prova, prova, river du i lite parmesan eller pecorino, en ny klick smör. Njut!