onsd 29 september 2010

(Det har varit lite stiltje på attlagaattläsa. Jag har haft lite funderingar på hur jag ska lägga upp den och nu har jag kommit fram till att jag ska fullfölja ett gammalt projekt):



Till kycklingbenens lov



Den bruna leghornstuppen hade jag stor respekt för, eller jag var snarare livrädd. Den flög inte direkt på mig, men flaxade några slag med vingarna, lyfte och sträckte fram tarser och de gigantiska fötterna med de spretande klorna.

Dunkycklingarna var mjuka och gulliga.

Hönsen och de till höns växande kycklingarna struttade makligt omkring och pickade upp den föda de kunde hitta. Vad jag minns var det ofta mask.

När jag var barn arrenderade farsan en kvarn, i vilken han malde säd åt de kringboende bönderna till mjöl. Det blev spillprodukter. Att kli skulle gå att äta fanns bara ett fåtal entusiaster som ansåg. Mellan kvarnen och mjölnarbostaden låg ett hönshus och vidhängande hönsgård. Mellan hönshuset och vägen från bostaden till kvarnen växte gräs på en plätt.

Spillprodukterna var en väsentlig del av hönsens föda, kombinerade med de själva hittade och lite lämpliga matrester. I hönsgården växte mållor och nässlor.

Jag tror att vi första hand hade hönsen för äggens skull. Morsan var en mästare på att tillreda ägg på ett otal sätt. (Ändå tror jag att min favorit var att få en skiva Stora hotellets halvfina bröd med skivat kokt ägg på. Ägget skulle fortfarnde vara så varmt att smöret smälte lite lätt. Och så en nypa salt att strö över.)

Någon gång då och då fick en kyckling sätta livet till för att glädja oss vid matbordet. Morsan stekte den gyllene i vedspisens ugn. Baserad på skyn gjorde hon gräddsås. Kokt potatis. Pressgurka. Vinbärsgelé. Fest!

Mitt första utomhems möte med kyckling/höns var ganska annorlunda. Ofta när vi var besök hos en av mina mostrar, i höghuset med utiskt över den lilla stade