är snart här. Nu är det inte särskilt kul att ströva i knädjup snö med flera skarlager och det man upptäcker är att det är vitt, nu lite gråsmutsigt här och där. Snart har dock snön smält undan och då är det dags. Du sätter igång ett långkok, till exempel en kalops, sänker till lägsta värme, låter det sjuda medan du är i naturen och letar vårtecken och så småningom lite godsaker. Min ramslök växer vid en liten bäck som direkt efter snösmältningen är strid och där jag ofta kan se forsärlor vippa sina långa stjärtar.
Kalops är en sådan där rätt som det finns lika många varianter av som lagare. Man utgår från bra nötkött i munsbitar och dem bryner man väl i smör och så klyftor av lök och grova skivor av morot. När också dessa börjar få, men inte för mycket, färg är det dags att tillsätta vätska, jag tar helst mörkt öl, och så de absolut nödvändiga lagerbladen och kryddpepparkornen och jag tar gärna lite timjan också.
Två poeter som är mästare på att gestalta strövandet är Bengt Emil Johnson och Göran Sonnevi.
torsdag 20 januari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bengt Emil Johnson
SvaraRaderaÅrsskifte
Här, under berget, råder ingen stolthet.
Det skymmer tidigt och det ljusnar sent.
Här pockar ingen bot på att bli gjord.
Det ljusen som dagen får är snabbt förbrukat
och når oss som en hastigt hejdad viskning.
Vid niotiden samlas en flock sparvar
och tjipprar rådslag i lågt i buskens ris.
Vi ser dem skingras och vi ser dem komma.
Vi ser oss själva stiga över gräs
som vissnat. Några vinterståndare
syns flagga sprött.
Inget upprepas.
Ögonblicken faller.
Fallet dämpas
av mossan där den svämmar, dunkelt grön.
Marken är nästan avklädd. Några titor
är vad som hörs innan ett hundskall lossnar
och tonar in i grånaden som stiger
ur kärret. Allt är nära nu - och ändå spritt.
I ögonvrån: en svärm av snabba vingslag.
Sen inget mer. Men bäcken risslar
sin viskning under is och fallna kvistar.
Rödhakens lätta knäppning är signalen
att inget uppbrott ges. (Om den nu hördes...)
...
ur Vittringar, 1995
Göran Sonnevi
SvaraRaderaORMÖGA, ANDRA DIKTEN
Här är Ormöga De grå molnen driver över
det flacka hedlandskapet Havshorisonten grå
med en lysande strimma precis över land
Göken ropar Enkelbeckasinerna flyger vid kalkkärret
Ängsnycklarnas mörkt lila facklor lyser Gräset är
grågrönbrunt, skiftande Runt om står avgrunden
Den finns bredvid sängen jag sover i Brant
stupande natt.. vi flyter över mörkret, som över
universum, i sin abstarktion På morgonen är vi till-
sammans Vi hör musiken Jag hör också Intets klang
ur Oceanen, 2005 E
Stavfel, nej, det handlar inte om skidåkning, kan vara väldigt intressanta (Jag har varit lärare i svenska under många år och stavningen har aldrig varit särskilt viktig för mig, antingen kan man eller kan man inte, berättelsen är det viktiga och många barn, unga människor har tvingats att tänka så mycket på sin stavning att de inte fått tid att ägna sig åt berättelsen) Jag råkade födas med en enkel förmåga att stava rätt. Men ovan stavade jag fel. Jag hade tänkt redigera men så tänkte jag att stavfelet är tankeväckande. Jag hade bråttom och gärnan sade grustäkt. E
SvaraRadera