nu är den ljuva svampetid

snart, för här har det tidigare i sommar regnat för lite, men det är värme i jorden och nu har det regnat så om ett par dar kan jag gå ut och leta, helst vill jag ha den härligt fasta blodsoppen. Kantareller hittar jag alltid och ett kantarellsmör är inte dumt: enkelt, man smälter, men inte mer, smör i en kastrull, saltar och pepprar något, och sedan får fint skuren kantarell sjuda i smöret fem-tio minuter, spara i kylen, klarar sig minst en vecka, bre på knäckebröd.
För inte så många decennier/sekler sedan ansågs svamp inte vara människovärdig föda, den var för kor. Detta gestaltas fint i en av Kulla-Gullaböckerna, ja, de är ju några stycken och jag minns inte exakt vilken. Men när det gäller svamp kommer jag oftast att tänka på Italo Calvinos Den tudelade visconten; jag vill inte avslöja för mycket, läs den! vansinnigt rolig, men, i alla fall den ena delen av den tudelade delar, eftersom han själv är tudelad allt som han har möjlighet att dela och bland annat svampar.
Idag blir det svamprisotto. Lena hittade fina skogschampinjoner på det säkraste svampstället, Domus. Jag fräser dem lätt i smör eller olivolja, skär ner lite lök, vitlök och så ska risottoriset suga fett en stund innan du häller på kycklingbuljong, rör, rör, timjan stör inte och så när riset är färdigt, prova, prova, river du i lite parmesan eller pecorino, en ny klick smör. Njut!