Att byta sin förstfödslorätt mot linssoppa

En av de mest intressanta myterna i GT är den om när Esau kommer från jakten, hungrig, och ser sin brors linssoppa och erbjuder sin förstfödslorätt i utbyte mot soppan. Som jag tolkar myten gestaltar den när jägarsamhället sakta övergår i odlarsamhälle. Esau, som dessutom är luden, vilket väl placerar honom närmare det vilda, är inte intresserad av marken, ägorna, då han vill fortsätta jaga. Detta får mig att tänka på Strindbergs eminenta Hemsöborna. Konflikten där, ja en av dem, är att Gusten helst vill vara ute i skärgården och jaga, medan Carlsson har kallats in av Gustens mor för att rusta upp odlingarna.
Nå, linssoppa, varierbar i det nästan oändliga. I dag ska jag göra en soppa där jag först smälter små bitar av savoykål med vitlök i smör, sedan späder med hönsbuljong, kvarts liter per ätande och sedan tillsätter två msk röda linser per samma personer, kryddar med garam masala. Att jag just idag, fast jag egentligen tycker bättre om puy, väljer röda är att den grötiga konsistensen som gärna uppstår när man kokar röda linser matchar kålens knaprighet. Chile? Ja, gärna.

Lättjans kuddar

Ibland har jag lagat så mycket att tanken står stilla. Då är det skönt att det finns pastakuddar att plocka ur skafferiet, koka med lite savoykål och så smält smör, parmesan. E

Wallenbergare

smakar inte gott i örat på mig som övertygad socialist, men den fluffiga kalvfärsbiffen smakar gott i munnen. Bästa receptet finns i Leif Mannerströms eminenta HusmanskoNst. Det ska va gröna ärtor till och ett luftigt potatismos. E

En glad, hoppas jag, glada

svävar över åssluttningen. De flesta vintrar övervintrar de, men i år har det varit bistert. I år den ett vårtecken. There is hope! E

Dinkelpanerad torsk med caprisaioli

Torskfilén är givetvis verifierad. Jag har rört/vispat en aioli med capris i å nu ska jag panera torskfilén, först i rört ägg, och sedan i dinkelmjöl och så steka försiktigt i lagomvarmt smör. Potatis skokt med savoykål till.

Dumas, den ä eller den y

Men upphovsmannen till den här rätten lär vara någon av dem; ganska enkelt, men ett tradigt moment är att sjuda kålen, men sedan kantar man bra, djup ugnsfast med den sjudna kålen, lägger i en färs. gärna svin blandad med ägg, krossad tomat och ost, så där 175 så det får lite tid på sig. Och så mot slutet skivor av ost på toppen. Kokad potatis.

Kalops från Burgund

är lättare att stava än Bouef Bourgignone. Skämt åsido; de flesta kulturer har grytor på nötkött som behöver lite längre tillagningstid. Grunden är ungefär densamma. Lök, köttet och sedan beror det på lokala odlingsvarianter och -traditioner. Vår kalops är ett fynd, men ibland är det roligt att prova något annat, som t ex B B: Bra oxgrytkött, gärna högrev, skär du i munsbitar, i en gryta smälter du bacon eller annat fläsk i lite smör och så bryner du köttet i fettet. När köttet fått fin färg tillsätter du lök i klyftor, låter dem också få lite färg, men inte för mycket och sedan en blandning av rött vin och vatten så det täcker. Lägsta värme på plattan, lock på och så du glömma den timmavis. Sedan när du kommer ihåg grytan igen och har känt med gaffel att köttet är riktigt mört tar du några små fasta champinjoner - skulle du sommartid ha hittat små fina soppar blir det ännu bättre - steker dem tillsammans med några schalottenlökar i smör och när de har fått fin färg, lägger du dem hos köttet. Till? Kokt potatis eller gott ljust bröd.

Roligt är att detta verkligen går att variera. I tomatrika Provence gör man Bouef en daube. I det svamprika Polen Bigos, och så kan man använda sig av sin fantasi.

Hembakad pizza

När de nu vuxna sönerna var barn var söndagsmiddagen pizza. Det blev ett slags äventyr, att gå i de söndagsöppna småbutikerna i Kristianstad och söka fyllning, oftast blev det skinka, ja, och så den vitlöksstinna tomatsåsen. Degen gjorde jag själv, mycket olivolja - se baskokboken - Idag kommer Johannes på besök och då ska det bli nostalgipizza.
Det roliga med en hel plåt pizza är att man kavlar ut degen, daskar den på en plåt, lägger tomatsåsen på, och så det råkar ha hemma; min favorit är självplockad sopp, men den säsongen är kortoch då får man nöja sig med grönsaksdiskarnas inte alls dåliga svampar, och så plockar man fram ostkanterna och river över, skjuss in i ugnen. E

Savoykål, kycklingfilé, garam marsala

Det har varit lite tyst. Det är inte så lyckat att gå på glansis och falla rätt på huvudet. Men nu börjar skallevärken avta och fastän det kanske inte känns så börjar vi glida mot varmare tider och därmed får vi nya, roligare råvaror, som t ex spets- och bra savoykål.
Jag har alltid haft för mig att det Candide tänkte odla i sin trädgård var kål. Det finns inget fog för det men det finns fog att läsa Voltaires roman.
Idag blir det så här: jag har två pannor, en gjutjärn- och och en koppar. I kopparpannan smälter jag sakta skivor av gul lök och tunt strimlad savoykål, kryddar med garam marsala. I den andra pannen bryner jag småningom cmtjocka strimlor av kycklingfilé til vacker färg. Sedan sammanför jag kålröra och kyckling, späder med lite vitt vin. Basmati.

Intet är som... men en aning om vår

Den här tiden på året tycker jag inte att det är lika inspirerande att laga mat, jag väntar på det nya, men ikväll ska vi lika förbannat äta gott. Först var det lite bacon, sedan hamnade lite lök där, och nu är det kycklinglever - vi köper alltid ett sådant paket där glada uppfödare finns på fotografi, ja, jag går på det, och så när spenat pastan är färdig för tanden häller jag hos levern lite kapris och en slatt grädde; å andra sidan, ett mycket intresant nummer av Gourmet kunde jag när jag vittjade postlådan fiska upp.