Abborre är i min värld den absoluta finfisken. Det kan bero på att min pappa var mästare på att dra dem och att vi hade tilgång till en bra sjö
Satt i natt och hade ont i magen; dra något ur bokhyllan: och och där återfann jag Silverlöjan och den fattiges tröst av Brusewitz:
T ex stekta abborrfiléer alla milanese, som vi själva, låt vara i förenklad form, lagar emellanåt. Man marinerar filéerna i olja och citronsaft och kryddar med salt , peppar, peppar, persilja och hackad schalottenlök. Sedan de lyfts och torkats penslas med ägg ula och rullas i brödsmulor och steks vackert bruna på båda sidor.
Abborren som italienare!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar