kan det vara kultur att inskaffa sin mat. Jag anser det, åtminstone när jag går runt på Möllevångstorget i Malmö. Där finns en sådan variation på råvaror att man nästan bli yr och detta skapar ju härliga huvudbryn.
(Det finns ett uttryck för den anda och stämning som finns på Möllan; mångkulturell. Jag tycker inte om det, för jag tycker att det sätter upp skrankor. Jag vill byta mot kulturvariationsutbytesmöjligt samhälle, vilket sakta byggs, men det finns ju tyvärr stenhjärnor i vägen.)
När vi senast var på Möllan gick vi på Möllans ost och köpte ett hg pata negra, vilka jävla lyxlirare tänker kanske någon, jo, visst den mycket speciella skinkan har ett högt kilopris, men smaken är så mångfacetterad att den blir dryg. I dag serverar jag den som den är, med sallad på puylinser: en liten sked stark senap i botten på en skål, en ifina bitar skuren skiva citron - har du saltinlagd blir det toppen-, en fint skuren vitlöksklyfta, en nypa salt, en skvätt balsamvinäger och så när linserna, kokta, men fortf med en liten, liten tuggvänlig kärna är irörda, en lite större skvätt olivolja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
självklart går det bra med andra skinkor bevarade med ungefär samma metod, Parma-, någon tysk lufttorkad, spicke-, även om jag tycker allra bäst om pata negra; oj, vad det börjar snurra mellan olika kulturvariationsmöjligheter
SvaraRadera