senapsrimmad kycklingfilé

i den franska kulturen springer kyckling ofta omkring och sedan, framför allt i femtiotalsfilmen, hamnar i gasheta ugnen.
En gång i tiden, när barnen var små hade jag läst Harriet Hjorts förtjusande bok om Bretagne, bl a om ön Mont S:t Michels berömda omeletter., Vi skrapade ihop våra slantar och åkte, fantastisk resa, till Mont S:t Michel, kom fram till den besöksvärda ön, kyrkorna, lager på lager, den lokala traditionella musiken, till exempel. När vi såg prislistan för omelettstället förstod vi att den restaurangen var inte tänkt för vår ekonomi, men vi hittade ett ställe som såg ut som en gammal dansrotunda och hade en betydligt mer mindrebemedladvänlig menu och där åt vi vars en halv liten kyckling, ugnsstekt, och vi fick friterade potatisstavar; pommes frites betyder friterad potatis, men de här hade ingen likhet med det som vi känner vid namnet, till och SENAP, härligt stark, ja, och så den fantastiska stekskyn att doppa det obligatoriska brödet i.
Sedan dess tillagar jag ofta kyckling med just senap. Idag rimmar jag en stor kycklingfilé till Lena och mig: en halv mortlad sockerbit, salt, peppar, och hyllas den som äras bör, en tsk Anna Sjöstedts i Svedala starka hemlagade senap och en tsk dragonsenap. Det får någon timme, rimning bara på ena sidan. Jag bryner, hasselnötsbrunt, smör i en stekpanna. När det fått sin rätta färg börjar jag bryna filén, men!, bara på den orimmade sidan. (Kanske sätter jag på en skiva med Alan Stivell) Jag skär en halv lök i så små bitar jag förmår och när filén är så gott som genomstekt strör jag lökbitarna runt och när de är mjuka och fått en antydan till färg häller jag en liten slatt, dyrt, calvados (bretagnskt, se ovan) runt filén och en lite större slatt torrt vitt vin och så medan det puttrar ihop pressar jag potatis att ha till. Haricots verts, sockerärter, sugar snaps, varför inte?