En natt i våras, jo ! nu ska det bli försommar, snön, den tjatiga, hade äntligen smält. Runt eken, i trädgården, på E22, stod, småvandrade, tretton dovhjortar. Jag förstod först inte vad de hade där att göra, men kom så småningom på att ollonen hade blottats, liksom små kvistar från trädet. De hade kalas.
I dag ska vi ha kalas, för det ska bli hjortgryta.
I natt drog jag fram en av de kokböcker som har påverkat mitt mattänkande mest: Världsmat från värdshuset i Dala-Floda. Ur den insåg jag att vilt kan lagas med annat än lök och morot, vilka inte är förbjudna, men kan samsas med annat.
Och i dag bryner jag hjortgrytbitar i en blandning av smör och olivolja, timjan, som jag gått ut och hämtat i regnet, så när köttet har vacker färg, lök i klyftor, morot i sneda slantar. När det har mjuknat häller jag på en skvätt vatten och en lite mindre skvätt vin. Så får det sjuda en bra stund innan jag tillsätter bitar av grön paprika, en tomat i klyftor, vitlöksklyftor efter smak och så får det sjuda en bra stund till; man ska i princip kunna dela köttet med blicken. Brödet jag bakade fem i morse räcker som sällskap.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det låter jättegott Eskil, men eftersom jag varje dag har tjugotalet hjortar här på tomten gör det lite ont i mej när jag hör att du tänker ÄTA dom... dom e ju mina vänner. Men smaklig måltid, och hälsa Lena så gott.
SvaraRaderaDet är klart att man inte äter sina rara grannar, men när det är paketerat och man inte själv har varit förövaren blir det förbannat gott och det blev lite över så i dag lägger jag till vita bönor och så blir det CcC. Lena hälsar!
SvaraRaderaAtt det blev förbannat gott, det tror jag på.
SvaraRaderaDen är fin, din blogg, det är den.
SvaraRaderaTack! Det är roligt att skriva.
SvaraRadera