Kungsmyntatagliatelle

fast som krydda kallas den oregano, är en märkligt frodig växt. Jag köpte under många år burk efter burk för vi brukade äta hembakad pizzan på söndagar. Så var jag ute och cyklade norr om Krstd, längs sjöarna, hade passerat Arkelstorp och var fast jag hade smörgåsar och kaffe , avnjutna i en vacker skogsbacke hungrig, men fast jag var sugen stannade jag inte och åt på pizzerian i A, utan trampade vidare och plötsligt, nästan svulten, känner jag doften, som på en pizzeria, men hade en aning om att Österslöv inte erbjöd en sådan. Dikeskanterna var fulla av kungsmynta. Å, fan vet, jag blev kanske mätt. Kungsmyntan är en underbar trädgårdsväxt, men kan bli ett ogräs, knäcker kirskål. Samlar fjärilar, mängder. Kanske subtilare än burkens oregano.
Lena sätter betyg, vilket skapar oreda, mycket hade vi inte hemma, en kycklingfilé, och i fel hörn av trädgården spinkiga rabarber. Jag gjorde en rabarbersås, först lite mycket fint skuren lök, en lagom häftig bit chile och de fick smälta i smör och när de var mjuka tillsatte jag små bitar av rabarber, kryddade med kanel och coquelin, lite vitt vin och så fick det sjuda och jag brynte riktigt smal strimlor av kycklingfilén , som jag ett ögonblick la hos såsen och efter halva tiden kokte jag kungsmyntatagliatelle:
Man gör som vanligt med pastadegen men blandar med en grabbnäve grovt skuren kungsmynta, ja och så kokar man den till tanden, god ost att riva, det går an (där kom kulturen)