Fläskkorv

blev det till middag. (Linssoppan var lunch.)
Fläskkorv låter kanske inte särskilt upphetsande, men någon gång om året får jag en intensiv längtan efter den. Det är förmodligen därför att den sitter som ett latent matminne ända sedan barndomen.
Morsan kokade ganska ofta fläskkorv till familjen i det vackra köket i mjölnarbostaden med den sköna utsikten mot trädgården. Hon serverade gärna potatismos till och ibland rotmos. (Långt ner bland äldre inägg finns ett inlägg om mos.) Den sötstarka senapen var viktig till. Oftast var det något grönt också, om jag minns rätt, men minnet är en förrädare, var det ofta gröna ärtor.
Våra barn serverades ganska ofta fläskkorv med mos. Korven är behändig när tiden är knapp.
Ibland tillagade jag och serverade korven något annorlunda, så som vi åt den nu.
Jag lägger korvringen i en gryta, häller på vatten så att det nästan täcker. Sedan lägger jag några lökklyftor och några potatisar, gärna några klyftor kål, runt och i ringen, saltar och pepprar, gärna timjan eller någon örtblandning. Sjuder. När korven är så gott som färdig, se upp, den kan få en gummiaktig konsistens, tar jag upp den och skär i munsbitar, vilka jag lägger tillbaka i grytan. När potatisen är mjuk är korven lagom. Sötstark senap, med betoning på stark.