rödbetssallad

pang på rödbetan, im medias res, att författaren bjuder in sin läsare direkt i ett skeende, utan introduktion, är sedan länge ett populärt och ofta effektivt sätt att börja en berättelse.
Jag kommer just nu inte ihåg något litterärt om den kära rödbetan. Säkert står den bland syltor, pastejer, korvar, sillar, snapsar på något av de stora, väldukade borden hos Piraten eller Bergman (mutfesten för att rädda gossens mogenhetsexamen i Markurells i Wadköping är en muntert mörk berättelse) Birger Sjöberg och många andra, som ackompanjatör.
Rödbetor tycks vara någorlunda lätta att lagra. Visserligen kan de va lite skrumpna så här års och lite svårare att skala, men delikata är de fortfarande.
Min rödbetsfavorit vinterdags är en sallad tillsammans med en annan vinteröverlevare, purjolöken. När man odlar själv kan man se den sticka upp ur snön. Det är bara att hämta.
Börja med att sjuda lämpligt antal rödbetor (en per ätande) tills de är mjuka. Det kan ta ett tag. Lägg i kallt vatten för att skydda fingertopparna. I en trevlig skål har du en citronette, saften av citron och två tredjedelar olja, lite salt, lite peppar, gärna några mortlade kryddpepparkorn, absolut någon nypa kummin och en tunt skuren purjolök. Häri lägger du sedan skalade (kanske måste du använda kniv), tunt skurna rödbetor, vänd då och då.
Utmärkt till grismat, t ex stora köttbullar, tyskt ursprung, tror jag. Häll lite vatten i en skål, salt, peppar, små, små bitar av lök som du mjukat i smör, smula ner dagsgammalt ljust bröd, låt stå tio minuter. Vänd sedan ner god fläskfärs, inte alltför mager. Smeten ska va ganska stabbig.
Värm smör hasselnötsbrunt i en stekpanna, forma barnhandsstora köttbullar, bryn dem väl runt om, sänk värmen och efterstek ett tag.